Fredagskrönikan
Nu börjar det dra ihop sig. Endast de mest välspelande ljugänningarna är kvar i turneringen. Samtidigt fylls Björkvallen till bredden av åskådare.
Morgonen inleds med att inresta Ebba Levin och Bernard Asarnoj spelar mixed mot Elsa Ödqvist och Wille Edman. Wille, som är regerande "meste mästare", har inte tänkt släppa den titeln, medan Bernard har en mer bakåtlutad inställning till det hela. Han anländer för övrigt i vad som måste ta priset för den minst flådiga tennisutstyrseln. ”Appearance isn’t everything”…säger Bernard…”det är vad som sker på banan som räknas”. Han går in med sin padelväska på ryggen, i ena handen en illa lindad racket, i den andra en skrynklig papperspåse från Coop vars innehåll jag inte ens vill fundera över, samt på hjässan den keps som alla från Sudret envisas med att gå omkring med, ni vet den där blågula kepsen som det står Bertil Norrby AB på. Snart är matchen igång och det ser lite tungt ut för Bernard, han får till stor del förlita sig på Ebbas insatser. I en lång poäng hör jag Bernard ropa till Ebba: ”Kör du, jag måste vila”. Han är helt slut, ställer sig dubbelvikt i hörnan, där han inte är i vägen. Ebba spelar ut poängen ensam mot de två ungdomarna. De spelar runt bollen på den stora dubbelplanen, skickar Ebba ”coast to coast”, som man säger. Wille småler och viskar. ”Han är nere för räkning nu, total soppatorsk, bara Ebba kvar nu”. Snart är ungdomarna vidare. 6-1, 6-2. Bernard och Ebba far söderut. Till landsbygden. För att bruka sina redskap. Från Bertil Norrby AB.
På banan bredvid spelar William von Pongracz mixed med Ifi Kafka. Något händer på banan, jag går bort och kollar. William, även känd som Pang-Granaten, har skjutit ett skott i huvudet på sin flickvän. En riktig macka. ”Öh, öh asså jag skulle dra på andraserven och hade redan börjat svinga, men så servade han en första serve som studsade på linan och gled, så jag blev sen helt enkelt. Men hård som f-n var returen, den tog tyvärr rakt i huvudet på Ifi dock, lite otur kanske”. William behöver fila lite på sin relationsvård, kan vi konstatera. Jag fick frågan från en ungdom häromdagen hur äktenskapet kan hålla i 25 år. ”Jag gör som min fru säger så ofta jag kan”, svarade jag. Jag kan nu tillägga att min fru aldrig har bett mig slå en tennisboll så hårt jag kan i hennes bakhuvud. Det ingår så att säga inte i de uppgifter man bör förvänta sig ha, som make, eller i steady couples, så mycket är säkert. Just saying, se det som ett tips från coachen!
Plötsligt susar det i Björkarna på ett välbekant sätt. ”Vad är det som låter?”, frågar jag, ”det är ju vindstilla”. Men är någon form av lågfrekvent brummande. Inte trafik, inte vinden. Någonting annat. Någon upplyser mig; ”Det är Lindemann. Inte lindarna alltså. Utan Lindemann, personen”. Det är som om han hade injicerat smörjolja i käklederna och därför nu inte kan få käkarna att sluta glappa. Jag frågar sonen Lukas hur de överlever hemma. Han svarar att hörselproppar inte hjälper. Ljudet är för lågfrekvent, det borrar sig igenom allt tänkbart motstånd. "Det handlar om att lära sig stänga av". Ungefär som man måste göra om man bor bredvid en motorväg. Människor klarar ju bevisligen av det. Så även Lukas Lindemann. Mathias ropar på en dam som går förbi ”Men hallå, hej där, det var länge sedan”. Hon tittar oförstående på honom. ”Va - känner du inte igen mig?”, frågar han. Sanna, som damen i fråga heter, slingrar sig artigt. ”Men jag var ju kungen på kontoret”, fortsätter han, ”du måste komma ihåg”. Det gör hon bevisligen inte. Det kan inte uteslutas att hon har ett dåligt minne, men mer troligt är att Lindemann kanske inte var kung på kontoret. I stället svarar hon, inte helt förvånande och väldigt träffande; ”jag känner faktiskt inte igen dig, men jag kommer ihåg rösten”. Kungen är detroniserad.
Förbi spatserar Thomas Ogander, ledigt klädd i rosa T-shirt, badbyxor och någon slags tofflor, eller är det träskor? Cissi är inte nöjd. ”Thomas klär inte i rosa”, förkunnar hon, ”han borde inte ha den där tröjan”. ”Kanske inte heller de där skorna”, fortsätter hon. Jag ser nu att Thomas har ett par minst två nummer för små träskor på sig. ”De hör inte hemma här, sådana har man i Skåne”, säger Cissi. ”Dessutom är de i plast, som svarta foppatofflor, usch”. Thomas lovar att skärpa sig. Han var ju byns egen Skavlan på 100-årsjubileumet, tjusig och världsvan på scen, vad hände? ”Ja men ska han se ut så där”, flikar någon in, ”då är han mer lik Loket Olsson på Bingolotto än Skavlan, han skötte ju Bingot också, jag kommer kalla honom Loket hädanefter”. Nej, Ogander får nog steppa upp sitt game när han går ner till vallen, det här funkar inte.
Se i stället på Markus Elblaus. Han gör storstilad entré med en leopardmönstrad väska på ryggen, och ur den sticker en racket med någon så oerhört ovanligt som en leopardfärgad racketlinda. Jag frågar Markus om det är leopard eller gepard. Han vet inte riktigt. ”Det måste du ta reda på, du kan ju inte gå runt här med pälsmönster utan att veta var det är för djur?!”, Markus inser sitt tillkortakommande. ”Jag vet”, svarar han , ”jag har en tröja i samma mönster, den har jag sparat till finalen, jag lovar att ha bättre koll då".
I herrdubbel-B spelas något så ovanligt som en sexpoängsmatch. Ni vet, som en match i fotboll mellan två lag som ligger nära varandra i tabellen. Om det ena laget exempelvis är tre poäng bakom och vinner är det laget i kapp. Men om det förlorar är det plötsligt sex poäng bakom. En match med dubbla insatser helt enkelt. Hur går det då till i tennis undrar ni nu, jo det är om man kan avancera två omgångar med bara en vinst. Det händer när tävlingsledaren, i syfte att ordna så att alla hinner spela, särskilt hans egna barn, låter spelas en match (i detta fall Arvid Vucetic och Otto Flytström mot Tom Grufman och Wille Edman), innan de senare hade kvalificerat sig till den matchen (de skulle först ha mött och i så fall vunnit mot Victor och John Lindberg). Inför matchen mellan Lindbergs och Grufman/Edman var det således klart att om Grufman/Edman skulle vinna, så gick de direkt från kvartsfinal till final utan att passera gå, medan om Lindbergs skulle vinna, ja då hade tävlingsledningen helt enkelt fått skämmas lite grand och lägga sin panna i djupa veck sökandes efter en bra lösning. Lyckligtvis vann Grufman och Edman och är därför nu i final (mot Lindemann/Schröder). Det är alltså i slutändan som om inga konstigheter har skett, det hände bara en massa saker, men i fel ordning. Slutresultatet blev detsamma.
Imorgon är det finaler. Det blir fler matcher imorgon än normalt en finaldag, närmare bestämt hela 23 matcher. Det betyder samtidigt att vi har en hel dag av den bästa tennisen i byn framför oss. Vi drar igång redan 08.00 och avslutar förhoppningsvis med de stora finalerna klockan 16.00. Det finns lite luft i schemat så förhoppningsvis kan de nu publicerade tiderna hållas.
I damklassen kommer vi få en ny mästare, så mycket vet vi, efter att Victoria Högset tyvärr fick avbryta sin semifinal mot Elsa Ödqvist i ställning 1-1 i set på grund av skada. Elsa ställs mot Inez Sternö som slog Thea Givars i sin semifinal 6-2, 6-1. På herrsidan har vi åter Filip Engström i final (som besegrat Stefan Noble), som liksom ifjol möter Axel von Pongracz (som vann i semifinal mot Jonas Widengren). Är det Axels år 2026? Vi får se imorgon. Övriga finalister hittar ni på tournament software!
Givet att finalerna i år spelas på en lördag, blir det ingen särskild tennisfest, eftersom det krockar med discokvällen på Bruna Dörren. Vi får alla ses på Brunan i stället. Jag kan dock redan nu tillkännage att Gustaf Wränghede har tagit på sig ansvaret att anordna tennisfesten 2027 – kanske rentav på Sjöviksgården, mer information om detta kommer!
Välkomna imorgon på finaldagen!
