Måndagskrönikan

Passionen, tålamodet och möjliggörarna

Björkvallen, måndag, klockan 10.30.

Luftfuktigheten på Björkvallen är hög; Louisiana-style, det är 18 grader och inte en enda rörelse i luften. Spåren efter nattens regn är tydliga. Stora vattenpussar på tennisbanorna och dagens matcher i Ljugarn Open ser ut att få vänta. Inte en käft på padelbanorna. Inte en själ på gymmet. Även fotbollsplanerna är tomma.

För en dryg timme sedan skrapade Bröderna Brothers, dvs tvillingarna Peter Karlsson och Stefan Noble, bort regnvatten från banorna tillsammans med den högljudde göteborgaren Magnus Berg. Men sedan kom det mer regn och i väntan på om det kanske kan skulle komma ännu mer regn tänkte tvillingarna att de lika gärna kunde träna backhand cross bland vattenpölarna. Hörn till hörn. Med samma energi som ett brödrapar i 10-årsåldern. Berömmande rop studsar över nätet. ”Bra där!”

Men vänta nu. Det är någon annan här också. På fotbollsbanan bakom padeln rör sig något. Där löper en ung grönklädd spelare i 15-årsåldern. Hans ben går som trumpinnar. Han dribblar fram och åter mellan de två målen. Kanske drömmer han om Yamal och Messi. Han älskar det han gör. Det är tydligt. Hans sport betyder allt. Annars kutar man inte – ensam – fram och åter i blött gräs på en öde fotbollsplan i en liten ort på Gotland.

Vid cafeet är det lika öde. Bortsett från Minni som tålmodigt packar upp grejer och ser till att allt fylls på, kaffekoppar, läsk, mackor, Emma von Pongrácz nybakade kärleksmums och allt annat som behövs under en Ljugarn Open-dag.

I klubbstugan verkar det också finnas någon. En dammsugare brummar och på förstukvisten ligger pappkartonger, sjok av plast och annat skräp. Efter gårdagens påfyllning av LIF-mergen, som Sofia Björnstjerna ser till att ta fram varje år, behöver det omorganiseras i klubbstugan, tycker Uffe Vucetic. Och städas förstås. Uffe och Fanny von Pongrácz röjer bland tröjor och prispokaler, tårtfat och paraplyer. Ingen av dem är matchvärdar idag men här är de likafullt. Och när kvasten har gått ett tag skickar de en vädjan om hjälp i WhatsApp; kan någon köra skräp till tippen? Svaren kommer svar inom en minut. Lollo Schönborg och Annika Hogan räcker upp handen: ”Jag kan ta stora bilen!”. ”Jag kan ta släpet med mig om det behövs”.

John Andrén tittar förbi Björkvallen. ”Tänkte kolla om det behöver dras några banor. Det var ju tur, för tydligen är jag matchvärd. Det hade jag missat”.

En liten stund senare ramlar resten av Johns familj in på Björkvallen, barn och barnbarn och vänner i olika åldrar. Några av dem stegar direkt in på banorna och sätter igång och skrapar.

Snart dyker det upp fler människor till Björkvallen. De kikar upp mot himlen, funderar ett slag och sedan åker regnrockarna av.

Vid minitennisbanan ställer sig en kille i 3-årsåldern med strålande blick och fast grepp om sitt lilla barnracket. På andra sidan nätet en tålmodig pappa som försiktigt slår skumgummibollen till sin son. Hans unge medspelare tar i för kung och Fosterland för att returnera bollen. Miss. Pappa tar nästa boll. Miss. Nästa boll samma sak. Men det spelar ingen roll. Det är fortfarande lika kul. ”Igen pappa. Igen!”. Och pappa plockar bollar och slår tålmodigt över dem till sin entusiastiske son. ”Bra! Precis så. Vad duktig du är”, säger han efter 14 missade skumgummibollar.

Vid gungorna står en annan förälder med änglatålamod. En mamma som puttar på sin dotter. Hennes lilla dotter ler från öra till öra när hon får mer fart. Hon tjuter varje gång gungan svänger och det killar i magen. ”Mera, mera mamma!”. Efter 20 minuter nästan samma budskap: ”Högre mamma!”.

Björkvallen kl. 15.16.

Banorna är torra och tävlingen är igång igen. Doktor Ödla med dotter Elsa är matchvärdar och har stenkoll. ”Vi ligger ungefär två timmar efter schemat”, blir svaret när en spelare anländer och ställer frågor. Elsa har en väska över axeln, där bara en liten nos tittar ut. ”Vi vaktar Alba några dagar”. Strax bredvid, i caféet, står Markus Elblaus med förkläde på och städar grillen.

Jack Melcher Claeson med famnen full med sladdar går förbi. Nu ska övervakningskamerorna laddas. Han tar sin uppgift som Björkvallens säkerhetsansvarige på största allvar. ”Björkvallens egen Kurt Wallander”, säger Doktor Ödla med en nick.

Just nu spelas matcher herrar singel C och på bana Edberg kämpar pappa von Pongrácz mot, ja vem. Rambo? Svart pannband och ärmlöst linne och spelande biceps. Pappa P räds inte sitt motstånd utan svingar vad som kan vara turneringens kortast backhandsving. Kort men effektiv. Rambo, som egentligen heter Viking Roald, returnerar stabilt och peppigt. ”Bra boll!”.

På bana Wilander spelar unge herr Ödqvist/Ödla sitt livs första singelmatch i tennis, mot den unge entreprenören Hugo Melcher Claesson. Georgs farmor, moster och kusiner hejar på. Och Hugos mamma Sara förstås. Missar aldrig en match.

”Det är fem matcher som behöver spelas före din” säger doktor Ödla till en ung man som undrande står och försöker orientera sig i matchschemat. ”Jaha. Undrar hur mycket ni hinner spela ikapp innan regnet kommer igen”, säger han och vänder blicken uppåt.

Himlen mörknar och vinden tilltar och plötsligt börjar stora droppar falla. Spelarna och deras publik tar sig snabbt av banorna och rusar mot caféet och tränger in sig under taket. Det är trångt men stämningen är hög.

Popcornväder kallas det visst. Regn av och till. Men det klarar vi. Snart är vi på’t igen och matcherna kan börja spelas i Sveriges härligaste tennisturnering Ljugarn Open. En liten vädjan i WhatsApp och strax kommer en handfull LIF-medlemmar för att skrapa banorna. Kanske för tredje gången samma dag. Det är så det funkar i föreningen Ljugarns IF. Glädjen att göra något tillsammans - och för varandra - gör att vi klarar det mesta. Särskilt under vecka 30.

/ Eder Krönikör