Söndagskrönikan

Solen sänker sig bakom björkarna och temperaturen börjar komma ned till mer behagliga nivåer. Dagen har löpt på bra, med många starka insatser på banorna och högklassig underhållning.

Rekord i åldersskillnad. Först ut var veteranen och svenske mästaren Per Schött mot den något yngre förmågan Elton Beer. Endast i Ljugarn Open stöter vi på dessa åldersskillnader och med dem följer motstridiga preferenser. Per vill gärna spela tidigt (gärna före lunch som intas vid 10:00) och efter förhandlingar med Elton, som sällan går upp före 14:00, fastställdes den sena förmiddagsstiden 09:00 för matchstart. Per som varit uppe sedan 04:00 var stark i ut ur startblocken och knep enkelt första set 6-4 mot en Elton som antingen kan ha varit vaken men som också kan ha gått i sömnen, det var svårt att fastställa från bänken. Starttiden skulle emellertid visa sig passa alldeles utmärkt för Elton, som började vakna till liv i början av andra set samtidigt som temperaturen började klättra mot 25 grader. Elton tog andra set 6-0 men behövde tre matchbollar innan han kunde stänga matchen i matchtiebreak med 12-10, mot sin fem gånger (inte år alltså, utan gånger) äldre motståndare. Nytt rekord i åldersskillnad i en singelklass i Ljugarn Open alltså. Pappa Kricke, som lagt veto hos tävlingsledningen mot eget spel före klockan 15:00, någon dag, drog en lättnadens suck i skuggan under ett medhavt parasoll. Ett fullblodsproffs, som inte lämnar skuggan förrän middagen nalkas.

Lemmel has left town, let the games begin. Någon kanske undrar varför en segelbåt pryder dagens krönika, eller kanske vad en segelbåt överhuvudtaget har med tennis att göra? Jo, faktiskt en hel del, ska ni veta. Segelbåten tillhör nämligen en viss Direktör Lemmel, som genom åren som gjort sig känd i byn som en högst kapabel festprisse, som också regelmässigt tenderar att dra med sig sin ständige kompanjon Jakob Våffla Wahlberg ned i fördärvet. Lemmel är kanske den ende jag känner som har blivit nekad att köpa fler drinkar i baren på Bruna Dörren, vilket han själv inte tyckte var särskilt anmärkningsvärt eftersom nekandet bestod i att han anmodades att beställa minst varannan öl, en helt annan sak enligt Lemmel. Vad Lemmel inte förstår i det är att Brunan bara försöker ta sitt samhällsansvar så här i bevattningsförbudstider. Den mängd vatten som skulle ha krävts i konceptet ”varannan vatten”, skulle nämligen just i detta fall ha haft en betydande påverkan på de redan låga grundvattennivåerna i Ljugarn. Varannan öl blev det således för Lemmel, som också i förbifarten med viss stolthet i rösten råkade nämna att den dynamiska duo som också går under namnet lemmelvåfflan såhär halvvägs genom livet fortfarande aldrig har lämnat Gutekällaren på eget initiativ. Som följd av det dåliga inflytande som Lemmel bevisligen förefaller utöva på Våfflan, sågs hans dubbelpartners Ami och Magnus i tidig gryning simma ut ur hamnen, bogserandes Lemmels segelbåt ut till havs medels varsin tamp i käften, för att slutligen, innan Lemmel vaknat och insett vad som var i görningen, lämna båten på svaj strax norr om Östergarn. Jakob har nu en dag på sig att vila sig i form för sin första match medan vi – liksom byns alla etablissemang - önskar Lemmel välkommen tillbaka till Ljugarn nästa år!

Kan man röka mynta? Tillbaka på banan gör Marie Cavallin entré på Björkvallen med en handduk med krossad is och mynta. Hon ska spela Ladies mot Susanna Lindeby, en klass som i år startar i ställning 2-2. För att inte upprepa fjolårets redogörelse för vad som är lagkamrat och vad som är motståndare, hur man får spela och hur man rentav bör spela, konstaterar jag i stället att denna klass möjligen i stället skulle börja i ställning 5-5. Två set och ett matchtiebreak senare lommar Marie ner mot hamnen mumlandes att hon i stället ska prova att röka myntan, för att lägga den på huvudet fungerade definitivt inte.

Positivt tänkande hela vägen in i kaklet. Framåt eftermiddagen startade såväl mixed- som generationsklasserna. I ställning 8-9 i matchtibreak mot Helena/John Lindberg hörs Madde Ödqvist förklara läget för motståndarna, så att alla är med på vad som nu gäller. ”En serve till har ni”, säger Madde, ”sedan är det sidbyte”. John tackar för klargörandet och servar hem matchen i 10-8. Bra inställning ändå får man ju säga, postive thinking ska aldrig underskattas.

Team Kattvik is back. Efter fjolårets skarpa tillrättavisning har klanen Åberg/Skau återintagit Björkvallen och då som alltid i mangrann uppställning. Alltid kul med världsstjärnor på Vallen tänker jag. Oskar och Harry tog sig an Felix och Karl Sjöborg. Harry är den högst rankade (eller lägst punktade som man säger i den alpina världen) av alla killar födda 2008 (eller senare) i världen i slalom. Dit kommer man knappast utan allmän idrottstalang, starka buggar och ett synnerligen stabilt psyke. Som många gånger i generationsklassen kom matchen att handla om just mental stabilitet. Skau var det stabilare paret, där Harry var klippan. En annan yngling på bänken som för inte länge sedan var mästare i Ljugarn Open konstaterar att Felix på andra sidan nät behöver jobba lite på såväl språk som attityd mot sin pappa, som åtminstone stundtals spelade riktigt bra, särskilt med tanke på blåsor och andra krämpor. Skau är vidare i A-klassen samtidigt som mamma Lisa och lillebrorsan Arne (den yngste i raden av atleter) i skrivande stund kliver in i Generation B. Kul att klanen från Kattvik är tillbaka och försvarar släktens anor!

Blir det fisk till middag? Ännu en generationsdubbel. På ena sidan spelar Figge och Livia Estelle. På andra sidan ser jag Elsa Svärdström bredvid något som ser ut som...en stor havsöring, eller är det möjligen en forell? Vid närmare anblick visar det sig vara pappa Jakob. Men vad har han på sig, är det en fiskkostym? Emma (fru Svärdström) går ut i försvar och hävdar att det är en outfit hon har köpt i Italien till Jakob, den ska vara av högsta mode och dessutom inköpt på Sinners hemmaklubb. Om det nu är mode det handlar om så kanske Ella Vucetic vill låna ut sina vita cowboyboots, som synts vandra runt i byn på småtimmarna, till Jakob? De skulle matcha fint till fiskkostymen. Men jag är ändå tveksam. Visst, vi spelar inte all-white, det är ju inte Wimbledon. Men havsöringar på Björkvallen, det är väl ett steg för långt?

Imorgon går vi vidare med singelklasser. Och en massa annat skoj. Ses i solen!

Eder krönikör